Jag har en fascination för krigsestetik. Jag älskar The Pacific som går på SVT just nu och alla krigsfilmer, böcker och bilder. Jag vill inte på något sätt glorfiera krig bara för att jag tycker att det blir bra TV av det. Det är inte det som är det viktigaste. Jag ska nämna att jag faktiskt gråter när jag läser mina böcker om krig, det ska gärna vara autentiska skildringar, eller ser på filmer och som aktuellt nu The Pacific. Jag gråter för jag vet att det har hänt verkliga människor. De här historierna skulle inte ha berättats om det inte var någon som hade upplevt ett krig. Det som fascinerar mig och som gör det här vackert det är krocken mellan utsikterna, meningen och resultaten. Många krig har startats med goda föreskrifter men jag har aldrig hört någon säga att det är helt igenom gott. De som möter kriget, soldaterna och de civili som drabbas ser inget gott i det men de lever med kriget. De goda föreskrifterna krossas och det är inget vackert i det. Det fina, den vackra krigsestetiken är det vardagliga men också undantagstillstånden. Det vackra är när soldaterna inser att barnet som skriker eller kvinnan som ligger döende inte är gulingen de vill döda utan människor som de.