Jag läste Candide för ett tag sen när läslusten återvände, för optimismens skull men jag tror inte riktigt att optimism är min grej. Voltaire skrev romanen som gavs ut första gången 1759. Det är en satir som driver med den tidens optimism, eller snarare med filosofen Leibniz som drev den tes som Candides lärare Doktor Pangloss också har. Han menar att vi lever i den bästa av världar och påpekar det oavsett hur mycket elände som Candide råkar ut för.

Det hela börjar med att Candide förälskar sig i Cunigunda, dotter till baronen på vars slott Candide också bor. De blir påkomna när de kysser varandra och Candide blir utsparkad ur slottet. Efter en lång tid och mycket resande, där Candide tvingas kriga, upplever jordbävningen i Lissabon ser Pangloss hängas, reser till Eldorado och återvänder till Europa för att träffa på Pangloss levande igen och Cunigunda prostituerad, massakerad och till på köpet ful(!) slår de sig ner i ett litet hus. Candide har av barmhärtighet gift sig med Cunigunda och Pangloss vill slå fast att vi trots allt lever i den bästa av världar. Candide kontrar slutdiskussionen mes att säga "Det är väl talat... men låt oss nu odla vår trädgård."

Voltaire vill alltså slå ett slag för hårt arbete, på inget annat sätt kan du nå lycka och framgång. I linje med de protestantiska idealen. Att Voltarie själv var en filosof och alltså odlade få trädgårdar tycks vara en helt annan sak...

Jag är nog också av den åsikten att lyckan helt enkelt inte kommer till oss utan lite slit, eller man kanske kan uttrycka det som att ingen kan glida runt på en räkmacka! Hela optimismtanken menar Voltaire är lite naiv vilket också är vad Candide betyder på franska. Men det slog jag upp ;)