Jag har varit riktigt bra under terminens gång att planera mina studier men just nu när jag borde skriva på den sista tentan är det som att rebellen inom mig vill krossa det systemet och förkasta allt vad planering heter. Det känns inte bra att sitta vid datorn utan att göra något vettigt, ändå kan jag inte förmå mig att analysera Strindbergs Dödsdansen, bara första scenen förvisso men det kan ju vara världens tråkigaste och därmed svåraste att analysera. 

Jag lovar mig själv att jag ska återupprätta strukturen och planeringen när jag startar med uppsatsskrivandet men jag tror inte riktigt på det. Jag kommer nog ha ett lika struligt förhållande till Harry Martinsons Aniara. Det är liksom lite själva grejen med att skriva en uppsats, det ska inte vara en dans på rosor men det ska vara en rolig dans i alla fall. 

Biljetter till Stockholms stadsteaters uppsättning av Aniara är redan köpta. En till Daniel och två till mig. Sen ska jag på teater med älskade vännen Tess för att se Pride. Det blir mycket teater i vinter. Plötsligt både pratas det och skrivs otroligt mycket om Aniara över allt. Jag hoppas det kan gynna mitt uppsatsarbete.

(Inlägget skrevs för ett par dagar sen men så klart bestämde sig Internet för att inte fungera då.)