Jag såg på Babel igår, riktigt bra pogram. En stor del ägnades åt dagens litteraturkritik. Den beskylls för att vara elitistisk och kritikerna sägs skriva för varandra för att briljera med sina kunskaper (inbördes beundran is the shit). Självklart började jag tänka på det för jag lever på sätt och vis mitt i det. Jag läser kritiken, jag övar på att skriva den och jag läser galet mycket litteratur för att lära mig. Det är ju ändå lite hemskt, att andra kan se på det och tänka att kritiker är hemska människor. Meningen är ju inte att helt och hållet distansiera sig från "det verkliga livet och bokhandlarna" men kritiken måste distansiera sig från bästsäljarismen. Kritiken måste lyfta fram och vårda litteratur som inte syns i mediebruset, som inte läses av lika många men som har en enorm kvalitét. Litteraturkritiken måste också vårdas, tycker jag, som en egen konstart.

Det är tyvärr det som också drabbar litteraturvetenskapen. Vi följer inte alltid den traditionellt vetenskapliga mallen, vissa gör det, men långt ifrån alla. Jag tillhör den falangen som helst inte börjar en vetenskaplig artikel med en abstract och syfte utan vill fyra av en snygg mening innan jag kommer till saken. Litteraturkritik och litteraturvetenskap är inte onödigt. Litteraturvärlden skulle snarare vara lite fattigare med bara som exempel Marian Keyes och utan Sara Stridsberg.

Jag läser med glädje båda.