Om Joel-Peter Witkins foton är en fascination för död och avvikelse är Lennart Nilssons fotons från utställning Ett barn blir till raka motsatsen.

Fotoboken med samma namn gavs för första gången ut 1965 och blev en omedelbar succé. Jag minns att jag själv har blädrat med en blandning av äckel och fascination i mina föräldrars exemplar. Den har sedan dess kommit i flera utgåvor och bilderna som är tagna elektronmikroskop för att sedan förstoras, i många fall flera hundra gånger, gjorde Lennart Nilsson till en föregångare inom vetenskapligt medicinskt fotografi.

Men det kan alltså också ses som konst. Om Joel-Peter Witkins bilder kan ses som den värsta formen pornografi är Lennart Nillsons bilder så långt ifrån som man kan komma. Det är intimt, ja men det är samtidigt något allmänmänskligt. Vi är alla skapta på samma sätt och dessa bilder har dokumenterat denna tillblivelse. Just för att det är så allmänmänskligt tror jag att det är lätt att ta till sig det även som konst.

Det här fotot är min favorit, jag sög själv på tummen i mammas mage. Bildbevis finns ;)