Jag har förvisso fått "sommarlov" från studierna men kan ju inte låta bli att läsa, nu har jag faktiskt tid att göra det som en njutning (även om studierna också bjuder på njutningsbara stunder).

Däremot får jag skämmas som har kapitulerat och läst en deckare jag som i vanliga fall förkastar dem, och efter att ha läst Askungen, av Kristina Ohlsson, fortsätter jag hävda dess brister.

Berättelsen börjar när ett barn försvinner från ett tåg som rullar in på Stockholms Central, och utifrån den händelsen påbörjas en utredning kring bortrövande och mord av barn. Oönskade barn, vad menas med det? Svaret visar sig själv ganska självklart (om man nu kan säga så om bestialiska mord).

Vad som retar mig är att författaren glider in på så många olika spår utan att binda ihop dem, det finns liksom inget fokus i berättandet. Det finns sällan ett berättande i deckare, det är liksom bara genre och pengar. Det säljer.

Personporträtt, språk, handling ja allt förenklas och banaliseras. Författaren gör det lätt för sig för det finns inte heller någon poäng med det. Det är ingen medveten stilnivå som gör det så vilket jag tycker är tråkigt.

Fördelen är att det går snabbt att läsa.

Då tyckte jag bättre om Människor helt utan betydelse, av Johan Kling som jag slukade på en och samma dag. Det är också tidsspannet för berättelsen, den utspelar sig under en junidag i Stockholms 1998.

Titeln blir lite dubbelt ironisk då berättelsen målas upp i medvetandet på en helt som sagt meningslös människa som sätter alldeles för stor betydelse på sig själv. Han är i "mediabranschen" och är därmed ständigt arbetssökande och fattig. Detta plågar honom men är inget han vill erkänna varken för sig själv eller andra. Det mesta kretsar ändå kring icke-kommunikationen mellan huvudpersonen och hans flickvän. Han är väldigt ängslig och hon uppträder inte som han vill. Han säger däremot inget utan överanalyserar istället varför hon inte ringer honom på en gång eller avslutar ett samtal med "hejdå, puss" istället som han "puss, hej".

Ja ni förstår, känns det igen? Igenkänningsfaktorn är hög och den är stundtals jobbigt plågsam. Det hela berättas med ett luftigt språk och genomskinliga bilder och schabloner för att matcha den bilden av verkligheten.

Det erbjuds inte ens någon verklig konflikt eller lösning, allt är bara en betraktelse av en ängslig stockholmares medvetande som kanske borde ta och läsa den här boken ;)

Johan Kling är verkligen en berättare av rang.