Jag skulle komma att lära känna min existens och värdet av den existensen genom andras ögon, andra som trodde att jag kunde lita på eftersom jag inte litade på mig själv.

Joyce Carol Oates fiktiva biografi över Marilyn Monroe, eller Norma Jeane Baker som hon egentligen hette, har sysselsatt mig i drygt två månader nu. En uppsats har kommit emellan mig och detta mastodontprojekt på 861 sidor men idag läste jag äntligen ut den. Äntligen säger jag också för att Joyce Carol Oates har förmågan att skriva lite för mycket, onödigt, ibland.

Vad som ändå fångar och får mig att läsa med lust är Norma Jeane Bakers öde. Egentligen vet vi inte mycket om denna person men just därför fantiserar vi så mycket. I romanen är hon en utsatt, ensam flicka som har svårt att ty sig till andra då hon ständigt blir sviken att hon också har svårt att tro på sig själv och hela tiden spelar en roll, antingen på film eller teater och hela tiden i offentligheten, hon sliter hårt och går in i dessa roller så att hon stundtals tappar bort sig själv.

I romanen följer vi hela hennes liv från 4 års ålder till hennes död 36 år gammal.

Vi vet inte vem hon egentligen var, frågan är om hon ens visste det själv?