Igår satt jag på St. Eriks ögonakut med ont och suddig syn i fem timmar men lyckades läsa ändå, och tur var väl det.
Så igår påbörjade jag Bitterfittan av Maria Sveland och läste ut den på dessa timmar, och what can I say?

Jag läser litteraturvetenskap med genusinriktning och så långt är jag med. Kvinnor är diskriminerade och undervärderade i litteraturhistorien även i dagens undervisning, därför utbildas vi i kampen att förändra det och får perspektiv på det hela samt läser så långt det är möjligt 50 % kvinnliga författare och 50% manliga författare. Från antiken känner vi inte till många fler kvinnliga författare än Sapfo och även många av hennes verk är bortglömda och förstörda medan på männens sida finns Aristoteles, Platon, Aristofanes, Homeros, Sofokles, Aisopos för att bara nämna några...

I Bitterfittan klagar huvudkarakätern Sara på att hon inte får läsa Virginia Woolf i skolan och läraren svarar att Proust och Joyce är mer intressanta för modernismen, hm eller inte.

Jag förstår däremot inte varför jämställdhetskampen mest ska vara på kvinnors villkor. Visst, vi ska ha lika lön och villkor i arbetslivet osv men det finns områden där männen ligger i underläge. Bitterfittan klagar på att hennes man åker iväg för att jobba och lämnar henne ensam med en tre-månaders baby. Tänker hon då inte tanken på att han kanske gärna är hemma med barnet?

Där hamnar jag lite i konflikt med mammas generation, 22 år äldre än mig som menar att vi inte kan ändra på det biologiska. Nej visst, kvinnan måste föda barnet men vem som sen stannar hemma är väl sak samma?

Hon åker iväg på semester helt ensam, får hennes man det utan konstiga blickar? I jämställdhetskampen är det okej för kvinnan att göra så, men det är inte okej att vända på kampen och stanna upp. Jag går en osäker arbetsmarknad till mötes, min pojkvän kan räkna med att ha jobb nu och i framtiden. Jag tar min chans om den kommer men stannar gärna hemma med ett eventuellt barn.

Ska kampen kämpas till varje pris? Får inte alla tänka och känna själva. Sara kanske blir en bitterfitta innan hon ens är 30 år för att omgivningen säger henne att hon borde vara bitter.

För övrigt skriver Maria Sveland alldeles för lätt för att jag ska kunna ta henne på allvar, men det kanske är vad som krävs. Jag är svårövertalad. Bråk om vem som ska stanna hemma med barnen eller städa finns liksom inte för mig, däremot ska alla göra sina val och alla ska ses som normala.

Alla förhållanden är hör och häpna inte ojämställda det är inte bara kvinnor som missgynnas, tänk på det. Jag hoppas bara att jag inte har fel och att jag slipper bli en bitterfitta.

Men bokomslaget är väl ändå fint,