Japp, jag såg Hamlet på Stockholms Stadsteater idag och mumma, den föreställningen skulle jag gärna se om. Nu var jag ju inte där bara för att se Gustav Skarsgård i huvudrollen utan för att jag faktiskt gillar teater men det märktes ju på jublet efteråt vem som var populärast på scen, fast å andra sidan. Vilken prestation!

Förutom att skådespelet var helt otroligt bra, att de orkar efter så många föreställningar så måste ju även scenografen hyllas. Vackert ljusspel, sparsmakat men samtidigt maffigt som skapade den dimension av stämning som inte går att få med bara dialog och spel. Självklart regisörren för drillandet av skådespelarna och alla andra som tillsammans har skapat föreställningen.

Inte minst Shakespeare vars vassa dialoger och monologer spelar på så många plan samtidigt att man inte vet vad man ska fokusera på och öronen krullar sig av förtjusning. Dissar och kritik men humor gillas.

Hamlet galen, eller inte?

Mest oväntat men också ett spännande grepp var metateatern, alltså föreställningen i föreställningen. Hamlet ordnar en pjäs som upprepar mordet på hans far för att få sin farbror att avslöja sig när han besvärat börjar skruva på sig (i det här fallet skrika av galenskap och rädsla även han). Då träder Gustav Skarsgård fram och regisserar de övriga rollkaraktärerna som då spelar sig själva som spelar teater. Verkar det rörigt? Välkommen till galenskapen, kreativitetens vagga.

Makalöst!

Jag vill uppleva det en gång till men det finns förmodligen inga biljetter kvar, om det finns skynda och köp!

(Sen imponerade det nog på många att även Stellan Skarsgård satt i publiken.)