Det stora dragplåstret till museet är såklart Annie Leibovitz men ska jag vara ärlig förstår jag inte riktigt. Porträttbilderna intresserar mig inte alls, då är hon knappast bättre än någon annan. Porträttfoton känns alltid så konstlade utan men utger sig samtidigt för att vara något helt annat.

Däremot finner jag hennes privata foton varav ganska många också ställs ut. Somliga är fint inramade, andra sitter bara uppnålade på en vägg och den röran och nonschalansen är mycket mer passande för så är livet, som små ögonblick sammanfogade.

Jag har ingen relation till kändisvärlden och tycker kanske därför att hennes porträttfoton är rätt ointressanta men när det handlar om familj, även om det i det här fallet inte är min familj blir det mycket sårbarare och visar sig också så varav det också blir mycket starkare.

Den här typen av porträttbilder hon tar är så estetiskt rätt men det finns inte mycket liv.

För att se Annie Leibovitz privata bilder, och såklart alla andra får ni göra ett besök på fotografiska museet, men välj en solig dag för det blir trångt.