Jag tar det lugnt denna morgon. Tvättar och njuter av solen. Jag är rädd för en död geting på golvet. Jag hoppas i alla fall att den är död.

Jag tänkte igår på invanda begrepp som vi använder utan att egentligen tänka på vad vi säger. Igår var det ganska trångt på tåget hem så vi var många som stod upp. En av dessa stående medpassagerare pratade i telefon och sa då helt invant och omedvetet att han "satt på tåget". Hihi tänkte jag men gör ofta likadant själv. På jobbet händer det ibland att jag ringer upp kunden istället och trots det säger jag när samtalet avslutas "tack för att du ringde" vilket får många att konfunderat svara "eh, ja tack hej" och jag rodnar lätt vid mitt skrivbord.

Nu är det dags att hitta en skuggig fläck och sätta mig där med min bok.

Men å så happ var vardagen tillbaka igen och det är jobb, jobb ja ganska mycket jobb som gäller. Imorse blev det så bråttom så jag skuttade iväg till jobbet. Japp, jag springer inte jag skuttar fram, Men Drottninggatan är rätt mycket enklare att ta sig fram på skuttandes.

Jag slukade som sagt böckerna jag tog med till Timrå, tog till och med en extra novellsamling av en feministisk författare från slutet av 1800-talet, Charlotte Perkins Gillman. Novellerna eller berättelserna visade sig vara ganska tråkiga men höll mig sysselsatt de tysta stunderna i bilen hem.

Nu ska hjärnan få vila och ha lite kul så det blir till att läsa En shopaholic får en syster av Sophie Kinsella. Jag älskar hennes knäppa äventyr, jag behöver ju inte vara så pretto i mina val av böcker ;)

I Timrå har jag slukat böcker, spelat kort, gått promenader, fikat och sett en herrans massa fotboll. En riktigt fin midsommar har vi haft.





Och det blev en liten utflykt till ett fiskar-museum också där pojkvännens gammelmorfars gamla fiskebåt står modell.

Det är ett gott vin har jag hört men också en fantastisk bok av Stephan Mendel-Enk.

Jag vill så gärna tro att den lilla familjehistorien är sann. Om tre generationer judar, en sorglig historia skriven med humor. Minnesfragment, anekdoter och annat som vävs ihop till ett förträffligt litet familjeporträtt. Det är nästan, men bara nästan så jag blirlite sugen på att konvertera (om det nu hade gått).

Jag tackar grannarna för att jag fick läsa inatt när jag inte kunde sova. Annars är de korta kapitlen utmärkta att läsa mellan samtalen på jobbet. Men passa er för fnissanfall och tårar.

Jag har smitit hem till pojkvännen och tagit en dusch medan han jobbar färdigt. Packar om lite och stressar runt.

Det har blivit en väldans massa prat om midsommar på jobbet.

Snart drar vi mot Timrå!

Då midsommar ska tillbringas vid havet blir det lite vattentema på böckerna som jag har tänkt läsa. Det känns ganska passande på en resa också, vatten rör sig ju. Oftast i alla fall.

Happy Sally av Sara Stridsberg är en roman om Sally Bauer, den första skandinvanen att korsa Engelska kanalen 1939. Många år senare drömmer Ellen om att göra samma sak. Om hon lyckas får hon ägna all sin tid åt simning, annars ska hon och barnen följa med hennes man Viktor på en seglast över Atlanten. Senare återvänder ett av Ellens barn för att minnas och drömmarna korsar varandra.

Vågorna av Virginia Woolf är ett porträtt av en grupp människor som under en dag samlas för att minnas sin bortgångne vän Percival. Den har liknats vid ett impressionistiskt måleri och en symfoni.

Jag tänkte läsa Människohamn av John Ajvide Lindqvist men det blir det feministiska temat istället. Skräcken får vänta lite till, jag läste ju ändå Låt den rätte komma in nyss.

---

Nu har jag förresten bara 20 sidor kvar på Narnia, en veckas läsande. Skriver mer om det senare. Så hugger jag vidare i Tre Apor av Stephan Mendel-Enk.

Jag gör en spellista till resan, herregud 5 timmar och 20 minuter är namnet och tiden vi ska tillbringa på bussen mot Sundsvall. Jag är pratsam men till och med jag kan få nog av att prata och läsa. Jag kan stänga ögonen och lyssna på musik ibland, eller gamla program med sommarpratare.

Vad jag inte visste om mig själv är att jag tydligen gillar Håkan Hellström, i alla fall så blir det många av hans låtar på spellistan.

Abalone Dots
The Ark
Coldplay
A Camp
Hello Saferide/Säkert!
Veronica Maggio
Sofia Karlsson
Lars Winnerbäck
Håkan Hellström
MGMT
Miike Snow
Miss Li
ABBA

---

Nu ska jag bara packa klart i min pytteväska, låtarna ska synkroniseras. Jag är redan lagom frustrerad över att grannarna tror att det är okej att spela hög musik med hård bas när vissa ska upp tidigt för att jobba. Puckon!

Jag önskar att jag hade en videokamera nu. Jag har ju berättat om "grannskapets" små kaniner förut. Nu springer två av dem runt på gräsmattan och leker Följa John. Så söta! I detta ögonblick har jag inte lika stor lust att skjuta dem...

Imorgon kväll bär det av mot Timrå tillsammans med D och hans bror. Det ska bli kul att fira midsommar med hans familj i stugan. Nu är det lite packning och förberedelser som pågår.

Men det här med resande, jag har lite svårt för det. Jag trivs väldigt bra hemma och har överhuvudtaget väldigt svårt för förändring. Det är ju inte egentligen själva resandet jag har svårt för, det är det inte. Jag får samma känsla när vinter glider över i vår som blir sommar. Jag har absolut ingenting emot sommaren men själva förändringen är jobbig. Det spelar ingen roll hur länge jag ska vara borta, det är ju förresten alltid lika jobbigt att sen åka hem igen.

Är det bara jag som är så här konstig?

Läsesalongen i Kulturhuset har tillfälligt stängt under sommaren för renovering. Vad tänker de med egentligen. Vet de inte att jag jobbar och är i behov av ett bibliotek under sommaren?

I fredags tog jag med mig fel del av Narnia i ordningen, suck och jag måste få läsa annars blir jag tokig. Kanske blir lite tokig av att läsa också men varför ta den chansen och sluta? Jag har inte haft ork att ladda mp3-spelaren på hur länge som helst och vet inte vart hörsnäckan till mobilen är. Tog ingen tidning när jag kom till stationen för jag trodde ju att jag hade en bok att läsa. En anteckningsbok och lite fantasi räddade mig de dryga 22 minuterna in till stan. Det var fullt upp på jobbet och jag hann inte ens ta lunchrast. Efter jobbet var ändå behovet skriande så jag gick resolut till bokhandeln och köpte mig en bok. Den relativt nya Tre apor av Stephan Mendel-Enk är nu i mina ägor. Hur ska det här sluta om jag ska fortsätta vara glömsk och läsesalongen ska ha stängt hela sommaren?

En annan kväll skulle jag möta upp D. Vi jobbade båda relativt sent och efter matinköp blev det bråttom. Jag hann till Hornstulls bibliotek precis innan stängning för att lämna in böckerna som prompt skulle lämnas in samma dag. Stackars bibliotikarien måste ha fått en chock när jag sprang in med böckerna i famn. Tur, annars hade det blivit förseningsavgifter - mer pengar bara för att läsesalongen ska ha stängt.

Men ärligt talat vem vill låna Chi-mo-ka-ma av Dan Andersson och Bord av Öyvind Fahlström. Vad är oddsen för att båda ska vara reserverade när jag har dem? Det är ju inga vanliga titlar direkt...

Jag sitter och surar för roliga grejer jag missar som konserter, utekvällar, resor och parkhäng men tänker att jag kanske inte borde hänga läpp. Jag har ju ganska roligt ändå med typ andra utekvällar, konserter, resor och tja inte så mycket parkhäng men annat kan man ju göra? Att titta på andras bilder på facebook är helt enkelt inte alltid ett nöje, jag kanske borde lägga ut lite bilder själv?

It's just that I'm so damn in to you!

Jag lyssnar på Moneybrother, bra sakna-musik och trivs ändå rätt bra.

Sagan om kronprinsessan och hennes prins är sann det är nog inte den om Narnia men det hindrar inte att jag njuter i fulla drag av den också.

Häxan och lejonet, andra boken.

Peter, Susan, Edmund och Lucy evakueras som krigsbarn till Digory Kirkes stora hus på landet. I ett av rummen står ett stort klädskåp, ett magiskt sådant. Det här historien om hur de fyra barnen kommer till landet Narnia. Den onda vita häxan har tagit över landet och förtrollat det till evig vinter. De enda som kan störta henne är två av Adams söner och två av Evas döttrar. När de kommer till Narnia ska lejonet Aslan (Narnias skapare) befria landet och människorna blir kungar och drottningar.

Hästen och hans pojke, tredje boken.

Kung Peter den store, Kung Edmund, Drottning Susan och Drottning Lucy regerar ännu Narnia men fara närmar sig från söder. Calormen är ett land vars invånare beskrivs som primitiva och är avbildade som medeltidens mellanöster-bor och vars ledare hotar att uppsluka grannländerna Arkenland och Narnia i norr. Det visar sig att en liten pojke vid namn Shasta blir räddningen.

Han ska säljas av sin far men flyr mot Narnia tillsammans med den talande hästen Bri som rövats därifrån som föl. På vägen möter de flickan Aravis som flyr ett påtvingat giftermål med en äldre man även hon i sällskap med en talande häst från Narnia, Vin. Shasta visar sig vara prins av Arkenland och heter egentligen Cor vilket han får reda på efter att ha ridit mot Arkenland för att rädda kungafamiljen undan Calormerna.

Caspian, prins av Narnia, fjärde boken.

Peter Susan, Edmund och Lucy är tillbaka i England och är på väg till sina internatskolor när de av en magisk kraft dras till ett raserat Narnia. I Narnias egna tid har det gått flera hundra år och allt har förändrats. Människor har erövrat det magiska landet, djuren har slutat tala. Trädandarna har gått i dvala och dvärgar, fauner och andra varelser har gömt sig djupt i skogen. Prins Caspian står på dessa varelsers sida och vill störta sin farbror kungen men till sin hjälp behöver han lejonet Aslan och de gamla regenterna.

Nu är jag inne på den femte delen av historien, det är spännande men samtidigt ifrågasätts det varför jag läser sagor som är vuxen och alltså läser dem för mig själv. Ska vi tappa bort sagovärlden när vi är vuxna bara för att vi vet att just den här inte är sann? Låt oss istället ryckas hän, deckare må ha mer verkliga förtecken men är även de sagor...

C.S. Lewis skrev många böcker men menade att barnens sagor är de bästa medlen om man vill säga något. Jag gillar sagans form men blir lite rädd när jag läser dessa böcker. Märkte inte det som barn, men en främlingsfientlig och misogyn syn lyser igenom. Tur att det inte har påverkat mig som människa. Det görs skillnad på människor, det vill säga olika folkslag och det är skillnad på flickor och pojkar. Det är inte värderingar som man vill föra vidare till sina barn men det är en saga och på så vis fantastisk och fantasifrämjande.

Det är skillnad på sagor och sagor och jag kan faktiskt inte släppa att kärlekens saga är fantastisk och den kan vara sann.

Vad är det för dag idag? Jo det är kunglig bröllopsdag...

Jag har suttit klistrad framför TV:n hela dagen. Det är en yra på stan men ville inte trängas. Gillar att sitta hemma och se allt med tårade ögon. Bröllop är det finaste, särskilt ett som engagerar hela svenska folket och där kärleken regerar.

Firandet, engagemanget och öppenheten fångar mig. Att se en kronprinsessa äntligen få pussa sin prins är helgens bästa. Som en saga, och de lever lyckliga i alla sina dar.

Jag har börjat återupptäcka barndomens stora läsupplevelse Berättelsen om Narnia av C.S. Lewis och upplevelsen är nästan lika stor som jag minns att den var för 13 år sen när jag för första gången började läsa böckerna. Idag har jag lyckats läsa igenom första boken Min morbror trollkarlen.

Pojken Digory och hans kompis Polly luras iväg av Digorys morbror, trollkarlen, till en annan värld dit man färdas med en magisk ring. De hamnar i ett slags sluss mellan olika världar och universum, en ring för dem dit en ring för dem vidare till andra världar. På ett besök i en ond värld träffar de på en kejsarinna med magisk kraft. Hon lyckas följa med dem tillbaks till vår värld där hon skapar kaos. När de ska återföra henne till hennes värld får de även med sig morbror trollkarl, en kusk och hans häst som alla får speciella roller i berättelsen. Tillbaks mellan de olika världarna får de bevittna skapandet av Narnia. Ett lejon börjar sjunga i mörkret... eller är det Gud som talar?

Man förstår att C.S. Lewis är väl förtrogen med den bibliska skapelseberättelsen som han inspirerats rakt igenom av och även det som följer påminner om den bibliska historien, en variant av syndafallet. Den onda häxan flyr och gömmer sig i Narnia och för att hon inte ska återkomma och skada dess invånare måste Digory plocka en frukt och plantera dess frö så att ett träd som skyddar mot ondskan ska växa upp. Frukten är det klassiska äpplet och kallas här livets frukt som ger evig ungdom. Häxan har redan hunnit äta av frukten och försöker övertyga Digory om att göra detsamma men han fullföljer sitt uppdrag utan att smaka. 

Han belönas då och skickas hem med ett äpple till sin sjuka mamma som blir frisk nav frukten. Han planterar sen skruttet och ett nytt träd växer upp. Det ger ingen livgivande frukt men det är magiskt och när det många år senare rasar i en storm bygger han en garderob av trädet.

Känns garderoben igen? Ja det är ju den som blir passagen till Narnia när alla ringar är förstörda och det är nu som den verkliga historien börjar men det får jag läsa om i de andra sex böckerna.



En fantastisk berättelse som jag förstår att jag fastnade för som barn och fungerar även när man är vuxen. Perfekt för den som har barn att högläsa ur. De här filmerna tänker jag inte se, jag vill inte förstöra min föreställningsvärld.

Jag har diskat, bäddat. Varit duktig och tagit det lugnt men snart ska jag ta mig in mot centralen och möta upp syster för lunch och lite shopping. Jag tänkte sätta mig ner och läsa nånstans men det känns ganska lockande med en promenad i solen och jag lär vara framme innan syster yster ändå så då kan jag passa på att sätta mig vid vattnet för att läsa. Det om något är härligt!

Jag såg filmen först och måste ju erkänna att jag blev lite besviken när jag läste boken. Boken är bra men filmen är lite enklare och snyggare på något sätt.

Låt den rätte komma in är John Ajvide Lindqvists debutroman från 2004 och sen dess har han gjort succé, jag förstår varför. Bättre skräckförfattare får man leta efter. Det är subtilt och vardagsnära men viktigast av allt det romantiseras inte och det bagatelliseras inte. Det obehagliga tillåts att skrämma och gör det då rejält.

Romanen handlar om Oskar, en mobbad kille i 12-årsåldern som en dag i november 1981 träffar på Eli som har flyttat in i porten bredvid Oskar, i Blackeberg. De utvecklar en vänskap, något starkare än vänskap och efter ett tag anar Oskar att allt inte står rätt till med Eli. Hon är bara ute på natten, äter inte godis och när Oskar vill knyta förbund och blanda blod visar hon sitt rätta jag när blodet droppar från hans hand. Men Eli är snäll mot Oskar så han avslöjar inte hennes hemlighet fastän han anar att hon har något att göra med de mord som sätter Blackeberg och Vällingby i skräck.

Eli har en människa som förser henne med blod, ritualistiskt mördar han unga pojkar och tömmer dem på blod men något går snett och Håkan som han heter häller syra i ansiktet för att inte kännas igen av polisen. På sjukhuset ligger han sen och får själv bli ett av Elis offer.

I boken får Håkan en större roll, vi förstår varför han hjälper Eli och får en inblick i deras förhållande. Men det är svårt att ge honom medlidande särskilt när han själv blir en av dem och sliter upp halsen på oskyldiga människor för lite mat.

Det är inget infantilt sugande som dessa vampyrer ägnar sig åt det är en rå jakt på mat.

Samtidigt pågår Oskars kamp mot mobbarna och när han tror att kampen är över för hans del får han hjälp från oväntat håll, från ovan. Är det en dödsängel?

John Ajvide Lindqvists vampyrer är androgyna, mörka varelser. Närmare Nosferathu än Dracula. I boken får vi veta att Eli är några hundra år gammal och som människa hette Elias. Däremot har han som vampyr inget kön och det androgyna drar oftast mer åt det feminina så att Oskar ser Eli som mer än en kompis, någon han kan krama och puss blir aldrig något konstigt för honom som ändå är medveten om vad det innebär att vara bög.

Å andra sidan är problemet i filmen att allt är möjligt. Eller snarare att det verkar självklart att Eli är en tjej. Vampyren spelas av en tjej och inget görs för att antyda att motsatsen skulle råda.

Jag skrev att filmen är enklare än boken och det är väl inte riktigt sant, boken ställer frågor men besvarar dem också medan filmen förenklar det mesta så att inga frågor behöver ställas.

Vad som är klart är att John Ajvide Lindqvist sedan 2004 är inskriven i den svenska litteraturhistorien och jag gör inget hellre än slukar hans berättelser.

Tyckte ni om denna ska ni helt klart läsa de efterföljande romanerna Hanteringen av odöda och Människohamn samt novellsamlingen Pappersväggar, där varje novell blir precis så lagom lång för att man ska hinna läsa en och sen ligga sömnlös och "leta" ljud.

Vilken utsikt jag har, två små kaniner sitter på gräsamattan utanför huset. De har "bott" där i över ett år nu. En granne var snäll att släppa ut sina kaniner och nu har det förökat sig också. Jag är förvånad över att de har lyckats överleva vintern men det verkar som att vår altan är ett bra tillhåll för kaniner under kalla vintrar. Det låter ju hemskt att säga men de borde skjutas. De är liksom tillräckligt tama för att våga gå in på tomterna och äta upp våra blommor och grönsaksodlingar (det blir inga morötter i år) men de är omöjliga att fånga och skulle aldrig gå att ha som husdjur.

Äh, här skulle jag ju ha en bild men jag hittar ingen gammal och kamerabatteriet är dött.

Åh, de är så söta när de tvättar och kliar sig... men de behöver helst inte göra det på våran gräsmatta.


Det blir inte lika mycket läsande idag som jag hade hoppats på, men det blir desto mer jobb och jag klagar inte :), då har jag något att göra medan jag väntar på den ständigt överjobbande D. Vi slutar samtidigt men jag tippar att jag är på söder ungefär en timme tidigare än honom, om jag inte kan locka honom att gå ut och äta idag. Sibiriens soppkök istället, mums.

Dags att sätta igång, mycket ska göras innan jobbet kallar.

Kvällspromenad, bok och TV så ser en rätt så trevlig kväll ut. Nu blir det dags för Sex and the City tillsammans med lite fika så här innan läggdags.

Det finns anledningar att fira i veckan. Uppsatsen som jag har slitit med under våren fick VG - bättre kan det ju inte bli och D har lyckats få fast anställning på sitt jobb. Åker hem till honom imorgon, så då lär det bli lite mindre bloggande och läsande men mer film, dataspel och mys :)

Nu ska jag bara putsa till uppsatsen och publicera den tror jag. Jag är ju nöjd och Dan Andersson-forskningen behöver lite nytt blod.

Dessa fina rader skrev han i kortromanen Chi-mo-ka-ma:

Morgontimmarna mellan Holly Rock och Lake Beaver ska jag aldrig glömma. Hela träsklandet låg drömmande i en tunn ånga av blått och silver, ur vilka kolsvarta trädtoppar stucko upp som cypresser ur blomhöljda snår. Här gingo skenorna ormande genom en bredbottnad dal, där ett slags gula vallmo hällo på att dö för året. Sedan började den mil och åter mil långa cederskogen, mild och mjuk och evigt grön, och genom den for västan och sjöng och viskade.

Mina drömmar längtar också efter att se såna vidder.

är vad jag har ägnat mig åt idag. Dammat på ställen som nog inte har mött dammtrasan på alldeles för lång tid, dammsugit, moppat golvet och räknat alla böcker i mitt lilla rum. Runt 250 stycken är det som trängs och jag vill inte göra mig av med en enda, jag måste bara börja fundera på vart jag ska förvara alla de som jag vill köpa...

Jag har förvisso fått "sommarlov" från studierna men kan ju inte låta bli att läsa, nu har jag faktiskt tid att göra det som en njutning (även om studierna också bjuder på njutningsbara stunder).

Däremot får jag skämmas som har kapitulerat och läst en deckare jag som i vanliga fall förkastar dem, och efter att ha läst Askungen, av Kristina Ohlsson, fortsätter jag hävda dess brister.

Berättelsen börjar när ett barn försvinner från ett tåg som rullar in på Stockholms Central, och utifrån den händelsen påbörjas en utredning kring bortrövande och mord av barn. Oönskade barn, vad menas med det? Svaret visar sig själv ganska självklart (om man nu kan säga så om bestialiska mord).

Vad som retar mig är att författaren glider in på så många olika spår utan att binda ihop dem, det finns liksom inget fokus i berättandet. Det finns sällan ett berättande i deckare, det är liksom bara genre och pengar. Det säljer.

Personporträtt, språk, handling ja allt förenklas och banaliseras. Författaren gör det lätt för sig för det finns inte heller någon poäng med det. Det är ingen medveten stilnivå som gör det så vilket jag tycker är tråkigt.

Fördelen är att det går snabbt att läsa.

Då tyckte jag bättre om Människor helt utan betydelse, av Johan Kling som jag slukade på en och samma dag. Det är också tidsspannet för berättelsen, den utspelar sig under en junidag i Stockholms 1998.

Titeln blir lite dubbelt ironisk då berättelsen målas upp i medvetandet på en helt som sagt meningslös människa som sätter alldeles för stor betydelse på sig själv. Han är i "mediabranschen" och är därmed ständigt arbetssökande och fattig. Detta plågar honom men är inget han vill erkänna varken för sig själv eller andra. Det mesta kretsar ändå kring icke-kommunikationen mellan huvudpersonen och hans flickvän. Han är väldigt ängslig och hon uppträder inte som han vill. Han säger däremot inget utan överanalyserar istället varför hon inte ringer honom på en gång eller avslutar ett samtal med "hejdå, puss" istället som han "puss, hej".

Ja ni förstår, känns det igen? Igenkänningsfaktorn är hög och den är stundtals jobbigt plågsam. Det hela berättas med ett luftigt språk och genomskinliga bilder och schabloner för att matcha den bilden av verkligheten.

Det erbjuds inte ens någon verklig konflikt eller lösning, allt är bara en betraktelse av en ängslig stockholmares medvetande som kanske borde ta och läsa den här boken ;)

Johan Kling är verkligen en berättare av rang.

Veckan har varit fylld med mest jobb och fest. Examensfest hos Lina i onsdags, det firades att hon nu är färdig sjuksköterska, sen födelsedagsfirande och utgång med Stina. 20-åringar är kul att fira, särskilt när det bjuds på gratis drinkar... Igår blev det en tur till farmor och farfar och grillfest med största, verkligen största släkten och vi kan vara flera. Puh, det hade varit så mycket lättare om vädret hade bjudit på sol och och värme nu fick vi trängas på terassen hela ja kanske, jag har faktiskt inte ens lyckats räkna alla och jag skäms lite över att jag faktiskt inte kan klura ut alla släktband bland oss, 38 stycken.

Så nu är det en lugn dag, laddar för lite ledighet och många dagars läsande.

Jag såg nyss att Lilla Fröken har kommenterat på ett "gammalt" inlägg och måste bara få tillfälle att njuta lite, innan jag ska förklara :D

Alltså, min granne promerade på taket nedanför mitt fönster och snickrade på något (nylagt, altantak). Det var minst sagt chokerande när han knackade på fönstret och sen helt inte kunde sluta titta in titt som tätt bara för att retas. Fast jag var nog ganska duktig på att störa honom också som envisas med att sjunga med i musiken som jag oftast inte kan låta bli att spela. Vi grannar har märkliga saker för oss på den här gatan...

Fritid, när jag väl får den vad jag gör jag då? Börjar se dålig TV (men jag trodde ju faktiskt att The Life & Times of Tim skulle vara kul), läser deckare (men endast för att jag inte kan säga nej om någon frågar och jag blev tillfrågad om jag ville låna den av en arbetskompis, det är ju lättläst i alla fall) och lyssnar på Bangs Nördlistor (det sistnämnda står jag ändå för)

Nu kanske det börjar bli dags att ladda för en ny arbetdag igen? Det är alltså så här man gör.

Grannen, roar sig med att titta in genom mitt fönster titt som tätt, haha. Det kan verka konstigt...

Rubriken syftar på att jag liksom har som vana att vara ganska hård vid opponeringar och i annan kritik. Inte så att jag är direkt elak men jag är ganska petig och har om man ska uttrycka det milt lätt för att hitta fel. Det är inget jag är stolt över och efter gliringar från klasskompisar och pojkvän var jag ju tvungen att göra mitt bästa för att opponeringen igår skulle visa en motsatt sida av mig och tänka sig, det gick. Jag fick till och med en kommentar om att jag var så snäll och ändå lyckades jag plocka fram vad som behövdes förbättras och helt enkelt göra alla nöjda. Inga tårar igår inte, jag tror att jag har hittat min kritikprofil om man nu kan tala om en sådan. Jag vill ju egentligen inte vara en bitch ;)

Opponeringen av min uppsats däremot kunde gått hårdare till. Jag gillar att gå en hård match i ringen men å andra sidan är det ju faktiskt trevligt att få höra goda ord om uppsatsen aka. bebisen.

Om mindre än nio timmar drar det igång, opponeringen av alla uppsatser sen ska jag inte läsa, eller skriva några fler uppsatser den här terminen. Lite nervöst är det.

Igår satt jag på St. Eriks ögonakut med ont och suddig syn i fem timmar men lyckades läsa ändå, och tur var väl det.
Så igår påbörjade jag Bitterfittan av Maria Sveland och läste ut den på dessa timmar, och what can I say?

Jag läser litteraturvetenskap med genusinriktning och så långt är jag med. Kvinnor är diskriminerade och undervärderade i litteraturhistorien även i dagens undervisning, därför utbildas vi i kampen att förändra det och får perspektiv på det hela samt läser så långt det är möjligt 50 % kvinnliga författare och 50% manliga författare. Från antiken känner vi inte till många fler kvinnliga författare än Sapfo och även många av hennes verk är bortglömda och förstörda medan på männens sida finns Aristoteles, Platon, Aristofanes, Homeros, Sofokles, Aisopos för att bara nämna några...

I Bitterfittan klagar huvudkarakätern Sara på att hon inte får läsa Virginia Woolf i skolan och läraren svarar att Proust och Joyce är mer intressanta för modernismen, hm eller inte.

Jag förstår däremot inte varför jämställdhetskampen mest ska vara på kvinnors villkor. Visst, vi ska ha lika lön och villkor i arbetslivet osv men det finns områden där männen ligger i underläge. Bitterfittan klagar på att hennes man åker iväg för att jobba och lämnar henne ensam med en tre-månaders baby. Tänker hon då inte tanken på att han kanske gärna är hemma med barnet?

Där hamnar jag lite i konflikt med mammas generation, 22 år äldre än mig som menar att vi inte kan ändra på det biologiska. Nej visst, kvinnan måste föda barnet men vem som sen stannar hemma är väl sak samma?

Hon åker iväg på semester helt ensam, får hennes man det utan konstiga blickar? I jämställdhetskampen är det okej för kvinnan att göra så, men det är inte okej att vända på kampen och stanna upp. Jag går en osäker arbetsmarknad till mötes, min pojkvän kan räkna med att ha jobb nu och i framtiden. Jag tar min chans om den kommer men stannar gärna hemma med ett eventuellt barn.

Ska kampen kämpas till varje pris? Får inte alla tänka och känna själva. Sara kanske blir en bitterfitta innan hon ens är 30 år för att omgivningen säger henne att hon borde vara bitter.

För övrigt skriver Maria Sveland alldeles för lätt för att jag ska kunna ta henne på allvar, men det kanske är vad som krävs. Jag är svårövertalad. Bråk om vem som ska stanna hemma med barnen eller städa finns liksom inte för mig, däremot ska alla göra sina val och alla ska ses som normala.

Alla förhållanden är hör och häpna inte ojämställda det är inte bara kvinnor som missgynnas, tänk på det. Jag hoppas bara att jag inte har fel och att jag slipper bli en bitterfitta.

Men bokomslaget är väl ändå fint,

Ikväll bär det av in till stan för att se Miss Li, Timo Räisänen, Johnossi Cookies and Beans samt Eric Gadd uppträda på Love Stockholm 2010 på skeppsbron. Eric Gadd kan jag strunta i annars är det en musikalisk blandning som passar mig perfekt. Ska bli kul, och ska göras tillsammans med min kära kompis som pluggar i Växsjö men nu är hemma minsann :)

Idag läste jag att Marilyn Monroes egna texter i form av dagboksanteckningar och dikter samlas under namnet Fragments och ges ut senare under året, det gillas.

Jag skulle komma att lära känna min existens och värdet av den existensen genom andras ögon, andra som trodde att jag kunde lita på eftersom jag inte litade på mig själv.

Joyce Carol Oates fiktiva biografi över Marilyn Monroe, eller Norma Jeane Baker som hon egentligen hette, har sysselsatt mig i drygt två månader nu. En uppsats har kommit emellan mig och detta mastodontprojekt på 861 sidor men idag läste jag äntligen ut den. Äntligen säger jag också för att Joyce Carol Oates har förmågan att skriva lite för mycket, onödigt, ibland.

Vad som ändå fångar och får mig att läsa med lust är Norma Jeane Bakers öde. Egentligen vet vi inte mycket om denna person men just därför fantiserar vi så mycket. I romanen är hon en utsatt, ensam flicka som har svårt att ty sig till andra då hon ständigt blir sviken att hon också har svårt att tro på sig själv och hela tiden spelar en roll, antingen på film eller teater och hela tiden i offentligheten, hon sliter hårt och går in i dessa roller så att hon stundtals tappar bort sig själv.

I romanen följer vi hela hennes liv från 4 års ålder till hennes död 36 år gammal.

Vi vet inte vem hon egentligen var, frågan är om hon ens visste det själv?

Japp, jag såg Hamlet på Stockholms Stadsteater idag och mumma, den föreställningen skulle jag gärna se om. Nu var jag ju inte där bara för att se Gustav Skarsgård i huvudrollen utan för att jag faktiskt gillar teater men det märktes ju på jublet efteråt vem som var populärast på scen, fast å andra sidan. Vilken prestation!

Förutom att skådespelet var helt otroligt bra, att de orkar efter så många föreställningar så måste ju även scenografen hyllas. Vackert ljusspel, sparsmakat men samtidigt maffigt som skapade den dimension av stämning som inte går att få med bara dialog och spel. Självklart regisörren för drillandet av skådespelarna och alla andra som tillsammans har skapat föreställningen.

Inte minst Shakespeare vars vassa dialoger och monologer spelar på så många plan samtidigt att man inte vet vad man ska fokusera på och öronen krullar sig av förtjusning. Dissar och kritik men humor gillas.

Hamlet galen, eller inte?

Mest oväntat men också ett spännande grepp var metateatern, alltså föreställningen i föreställningen. Hamlet ordnar en pjäs som upprepar mordet på hans far för att få sin farbror att avslöja sig när han besvärat börjar skruva på sig (i det här fallet skrika av galenskap och rädsla även han). Då träder Gustav Skarsgård fram och regisserar de övriga rollkaraktärerna som då spelar sig själva som spelar teater. Verkar det rörigt? Välkommen till galenskapen, kreativitetens vagga.

Makalöst!

Jag vill uppleva det en gång till men det finns förmodligen inga biljetter kvar, om det finns skynda och köp!

(Sen imponerade det nog på många att även Stellan Skarsgård satt i publiken.)

Tidiga morgnar är det bästa som finns dagar som den här. Solen lyser in och det är inte ens irriterande att väckarklockan ringer alldeles för tidigt. Det var bara så härligt att få vakna bredvid han som nyss gick till jobbet. En puss i dörren och nu har jag hela morgonen för mig själv.

It's simply just that I get high on him!

Himmlen är blå!

Jag bälgar Ramlösa, deras nya smak rabarber har blivit min lika nya favorit.

Den smakar Fruxo, ni vet de där godisarna man åt när man var liten, nu för tiden äter jag mest äpplen.

Det är 28 grader ute säger katten (katten, det är termometern som sitter på fönstret) och snart kommer D hem med mat till mig.

Jag har avslutat eftermiddagen med ett par timmar i solen. Jag och Blonde i sällskap med en flaska vatten och 1 kg äpplen, kan utsikten över vattnet akompanjeras bättre?

Imorgon tar min granne studenten, ett stort vitt tält har rests och jag hoppas att solen lyser. För exakt tre år sen tog jag själv studenten, det var kallt men jag dansade runt lycklig och tänkte att den dagen skulle jag alltid sakna. Visst jag hade kul, och idag fällde jag visst nån kommentar om att jag "känner mig gammal" men ärligt talat trivs jag rätt bra med att vara tre år äldre också, fast någon liten sentimental lyckotår kanske trillar när flaken glider runt i stan. Fast att sitta med en färdig uppsats och nästan ha sommarlov är härligt det med.

 

Det är den minst pinsamma studentbilden jag hittade i datorn, synd bara att killarna inte är på samma foto, för nej vi var verkligen inte bara tjejer i klassen (tack och lov ;))

Det stora dragplåstret till museet är såklart Annie Leibovitz men ska jag vara ärlig förstår jag inte riktigt. Porträttbilderna intresserar mig inte alls, då är hon knappast bättre än någon annan. Porträttfoton känns alltid så konstlade utan men utger sig samtidigt för att vara något helt annat.

Däremot finner jag hennes privata foton varav ganska många också ställs ut. Somliga är fint inramade, andra sitter bara uppnålade på en vägg och den röran och nonschalansen är mycket mer passande för så är livet, som små ögonblick sammanfogade.

Jag har ingen relation till kändisvärlden och tycker kanske därför att hennes porträttfoton är rätt ointressanta men när det handlar om familj, även om det i det här fallet inte är min familj blir det mycket sårbarare och visar sig också så varav det också blir mycket starkare.

Den här typen av porträttbilder hon tar är så estetiskt rätt men det finns inte mycket liv.

För att se Annie Leibovitz privata bilder, och såklart alla andra får ni göra ett besök på fotografiska museet, men välj en solig dag för det blir trångt.

Om Joel-Peter Witkins foton är en fascination för död och avvikelse är Lennart Nilssons fotons från utställning Ett barn blir till raka motsatsen.

Fotoboken med samma namn gavs för första gången ut 1965 och blev en omedelbar succé. Jag minns att jag själv har blädrat med en blandning av äckel och fascination i mina föräldrars exemplar. Den har sedan dess kommit i flera utgåvor och bilderna som är tagna elektronmikroskop för att sedan förstoras, i många fall flera hundra gånger, gjorde Lennart Nilsson till en föregångare inom vetenskapligt medicinskt fotografi.

Men det kan alltså också ses som konst. Om Joel-Peter Witkins bilder kan ses som den värsta formen pornografi är Lennart Nillsons bilder så långt ifrån som man kan komma. Det är intimt, ja men det är samtidigt något allmänmänskligt. Vi är alla skapta på samma sätt och dessa bilder har dokumenterat denna tillblivelse. Just för att det är så allmänmänskligt tror jag att det är lätt att ta till sig det även som konst.

Det här fotot är min favorit, jag sög själv på tummen i mammas mage. Bildbevis finns ;)

Joel-Peter Witkin ställer ut högst upp i galleriet i Tullhuset där fotografiska museet huserar. Bredvid kafeterian och jag vet inte jag om jag ska vara glad att jag faktiskt inte åt vid tillfället. Det här är bilderna som kallas både groteska och vackra, jag är redo att hålla med båda lägren. Groteskt kan vara vackert och i det här fallet är det fasligt vackert.

Jag förstår om man vill vända bort blicken, det är okej. Det här är ingen respekt för döden, det är fascination för döden och det väcker uppståndelse. Framför allt äcklar det mig att bilderna inte är manipulerade men det är också vad som gör dem så oemotståndliga. Joel-Peter Witkins är en av konstvärldens mest framstående fotografer och det har han blivit genom att flytta gränser. Utställning Bodies som visas på fotografiska poträtterar människor med sexuella avvikelser, fysiska abnormiteter helt enkelt det som är annorlunda än "oss". Han vill med utställning påverka den sociala normen, vad är tillåtet att visa för andra och vad bör vi hålla för oss själva? Det groteska fascinerar men är vi redo att omfamna det?

Det är modigt av fotografiska att öppna med dessa foton och utställningen är väl värd ett besök både för dess värde som konst men också för dess förmåga att väcka tankar.

Vee Speers, Joel-Peter Witkin Lennart Nilsson och Annie Leibovitz!

Fyra fantastiska fotografer som just nu ställer ut på nya fotografiska museet i Stockholm. Vädret bjöd på regn i lördags så jag drog med mig D dit.

Ovanstående bilder är alla ifrån Vee Speers utställning "the birthday party". Med inspiration från barn och deras fantasi har den australiensiska fotografen skapat dessa smått surrealistiska bilder. De väckte verkligen minnen från den egna barndomen och tankar kring vad vi vuxna ger barn för intryck som skapar dessa fantasier. På ett sätt är vi de vi är redan när vi är barn och här kommer det till uttryck. Barnen här är fångade i en värld som vi inte är vana vid att se dem i men som barnen kanske ständigt är i, fantasins värld. Bilderna är som sagor, hemska men alldeles underbara. (Bilden som jag här har placerat i mitten är min favorit).