Jag har en fascination för krigsestetik. Jag älskar The Pacific som går på SVT just nu och alla krigsfilmer, böcker och bilder. Jag vill inte på något sätt glorfiera krig bara för att jag tycker att det blir bra TV av det. Det är inte det som är det viktigaste. Jag ska nämna att jag faktiskt gråter när jag läser mina böcker om krig, det ska gärna vara autentiska skildringar, eller ser på filmer och som aktuellt nu The Pacific. Jag gråter för jag vet att det har hänt verkliga människor. De här historierna skulle inte ha berättats om det inte var någon som hade upplevt ett krig. Det som fascinerar mig och som gör det här vackert det är krocken mellan utsikterna, meningen och resultaten. Många krig har startats med goda föreskrifter men jag har aldrig hört någon säga att det är helt igenom gott. De som möter kriget, soldaterna och de civili som drabbas ser inget gott i det men de lever med kriget. De goda föreskrifterna krossas och det är inget vackert i det. Det fina, den vackra krigsestetiken är det vardagliga men också undantagstillstånden. Det vackra är när soldaterna inser att barnet som skriker eller kvinnan som ligger döende inte är gulingen de vill döda utan människor som de.

De här sköna killarna klev på tunnelbanan samtidig som mig. Tyvärr klev de av vid Zinkensdamm, det är bara 6-8 minuters resväg men en kul resa var det. Och ja, jag brukar inte göra sånt men de fick faktiskt mina 15 kronor.

Min syster vann biljetter så vi fick se Lars Winnerbäck på en liten fankonsert på Katalin i Uppsala idag :) Det var en riktigt härlig avslutning på jobbveckan. Jag var världens lyckligaste när hon vann och bjöd med mig men ärligt talat gillar jag stämningen bättre när det är flera tusen i publiken som sjunger med. Nu var han lite tafatt också. Kom av sig och så men han var bra ändå så klart. Nu kändes ju pratet mer intimt och nära. Det var speciellt att se Lasse ensam på scen.

Svält av Knut Hamsun kan vara bland det bästa rent, gestaltningsmässigt, som jag har läst. Det känns som att man själv svälter när man läser den boken. Så mycket känner man med Knut Hamsuns namnlösa huvudkaraktär när han vandrar runt på gatorna i Kristiania, nordens kulturcentrum vid slutet av 1800-talet.

Igår köpte jag en biljett till Luigi Pirandellos klassiker Sex roller söker en författare på Stockholms stadsteater i regi av Alexander Mørk-Eidem.

Jag får vara lat, eller ärlig och svara med mitt inlägg om en bok som gör mig glad den här dagen. Läs inlägget här så länge.

Den mest överskattade bok jag har läst måste vara Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Jag har inte svårt för att förstå varför den blev en storsäljare men jag kan inte uppskatta den. Det enda den boken består av är en serie alldeles för överdrivet galna händelser. Jag har inget emot fiktion, jag föredrar det framför historier "från det verkliga livet". Däremot vill jag att det ska finnas någon form av substans i berättelsen och det gör det inte i den här boken. Jag hade nog tyckt om den lite bättre om det vore så att karaktärerna väckte sympati men det gör de inte heller.

"På Tisdag den 8/3 är det alla kvinnors dag. Posta detta i din status om du också är stolt över dina 364 dagar" Det härhar jag sett på flera facebook-statusar idag. Det är fyndigt men det ligger något allvarligt i det. Jag har faktiskt stött på män(iskor) som menar att vi visst inte lever i ett patriarkalt samhälle. Att det är förlegade samhällsstrukturer. De likställer patriakalism med det antika grekiska samhället men faktum är att vi fortfarande lever i ett mansdominerat samhälle. Annars skulle det inte finnas något som internationella kvinnodagen.

Förra våren skrev jag min b-uppsats i litteraturvetenskap. Att skriva uppsats är både det roligaste man kan göra. Jag skrev om Dan Anderssons romankonst. Han är känd som en naturromantisk poet och arbetarförfattare. Jag tycker han är en underbar poet, det tycker många andra också. När jag läste hans kortroman Chi-mo-ka-ma insåg jag att han hade oanade kvalitéer. Chi-Mo-Ka-Ma utspelar sig i Minnesotas svenskbygder där Dan Andersson spenderade ett par månader som fjortonåring, 1902. Boken antogs och gavs ut 1920, ett par veckor efter det att Dan Andersson avled på ett hotellrum i Stockholm. Jag njuter när Sofia Karlsson spelar melodier och texter av Dan Andersson.

Det är många böcker som gör mig ledsen. Jag är väldigt empatisk och inkännande. Många av de böcker som gör mig ledsen är också de bästa böckerna jag läst. De är så fantastiska människoskildringar. Jag har nämnt flera av de bästa sorgsna böckerna i det här inlägget.

Jag har väldigt lätt för att reagera känslomässigt på det jag läser men när jag tänker efter läser jag oftare böcker som gör mig ledsen än böcker som gör mig glad.

Här sitter jag och äter yoghurt för jag lyckades inte bli mätt på min middag och så vet jag precis vad jag måste göra. Diska, duscha, förbereda ett föredrag om min c-uppsats (och därmed skumma igenom den och göra anteckningar), skriva på recensionen av Hanna Nordehöks Promenaderna i Dalby hage men hellre skulle jag ta det lugnt.

Jag skriver ett inlägg i all hast och inser att jag inte har publicerat 30 days of books varken igår eller idag. Katastrof!

Igår pulicerade jag ett inlägg om min favoritserie Sagan om Belgarion. Min favoritbok i den serien är den första boken Stenens väktare. Den fick mig att upptäcka fantasy.